Katedralen i Fulda
Den höga katedralen i Fulda (St Salvator) är katedralen i Fulda stift. Samtidigt är det Bonifatius' gravkyrka och därför destinationen för Bonifatiuspilgrimsfärden. Bonifatius (673-754) var en missionär och kyrkoreformator i egenskap av påvlig legat för det då huvudsakligen hedniska Germanien. Han grundade flera kloster, bland annat det i Fulda, och var biskop i Mainz och Utrecht.
Plats och historia
St Salvator-katedralen är centrum för Fuldas barockkvarter och stadens landmärke. Adalbert von Schleifras - som då var prinsabbot - lät bygga den från 1704 och framåt, byggmästare var Johann Dientzenhofer. Katedralen är en treskeppig basilika som ursprungligen fungerade som klosterkyrka för det kloster som grundades av Bonifatius, och blev en katedral 1752. Byggmästaren Johann Dientzenhofer ansågs vara den viktigaste tyska byggmästaren vid denna tid och påven hade personligen rekommenderat honom för detta uppdrag.
Dientzenhofers kontakt med Rom, där han hade gjort studieresor, resulterade också i det arkitektoniska konceptet för Fulda-domen: dess inre system var medvetet modellerat efter Peterskyrkan. Ratgarbasilikan, som var mycket viktig på den tiden, fanns redan på katedralens plats som en föregångsbyggnad, men den revs till förmån för den nya byggnaden. En del av dess fundament användes. Den nya katedralen färdigställdes 1707, taket 1708, inredningen 1712 och invigningen den 15 augusti 1712. På invigningsskylten kallas katedralen helt enkelt "Christus Salvator". Benedectinerna använde den nya barockbyggnaden som klosterkyrka, och samtidigt blev den S:t Bonifatius gravkyrka.
Brand i katedralen i Fulda
Fulda domkyrka drabbades av en brand 1905 som orsakade liknande skador som branden i Notre-Dame de Paris i april 2019. Det var ett firande med fyrverkerier i samband med 1150-årsdagen av Sankt Bonifatius' död. Ett fyrverkeri tände troligen eld på kittlar i katedralens högra torn, som sedan brann helt ut. Tyvärr förstördes de två klockorna "Bonifatius" och "Osanna", men övriga delar av katedralen förblev i stort sett oskadda. Den materiella skadan var dock avsevärd, och det uppstod en rättslig tvist om hur den skulle regleras.
Detta så kallade "fall av katedralbrand" är mycket betydelsefullt ur rättsvetenskaplig synvinkel och har funnit sin väg in i rättshistorien. Eldaren hade uppenbarligen agerat oaktsamt, och därför krävde den preussiska staten - som var ansvarig för kyrkans uppförande - att han skulle få ersättning för detta. Fallet togs upp i Reichsgericht (den kejserliga domstolen) fram till 1913. Eldaren dömdes inte till regress av formella skäl, men jurister påpekar regelbundet att modern obligationsrätt skulle ha lett till ett annat beslut.
Andra världskriget: förstörelse och återuppbyggnad
Katedralen i Fulda drabbades av luftbombningar under andra världskriget och återuppbyggdes därefter fram till 1954. I november 1980 besökte påven Johannes Paulus II Fulda och togs emot på katedralens torg av över 100 000 troende. I dag presenterar sig Fulda-domen i sin ursprungliga arkitektur, den treskeppiga och korsformade pelarbasilikan med ett nordligt och ett sydligt tvärskepp. Den centrala kupolen är 39 meter hög och mittskeppet, som vetter mot öster, är 99 meter långt. De två fasadtornen är 65 meter höga. Mittskeppet avslutas med högaltaret, bakom vilket finns högkoret och Bonifatiuskryptan.
